mitt enda sällskap nu för tiden är ångesten.

den är med mig nästan dygnet runt.

jag försöker säga åt mig själv att må bra.

men ni vet hur det är, hjärtat och hjärnan är inte alltid så bra på att lyssna.

 

jag vill för första gången inte vara ensam.

därför är mina föräldrar just nu min största trygghet.

känner mig tryggare när dom är här med mig.

jag tror inte riktigt att det är någon annan förstår hur jag känner.

kanske överdriver jag, men så har jag alltid varit när det kommer till känslor.