We lost our way.

Jag vet att man inte ska oroa sig för något man inte vet men ibland har jag svårt att låta bli.
Jag undrar om det igentligen är så konstigt?
Jag hatar att det är jag som får gå igenom det här.
Varje gång är lika jobbig.
För det gör fortfarande ganska ont.

Jag kan inte låta bli att undra om jag har gjort något den här gången också som jag ska straffas för.
Vad händer då?
Hur kommer mitt liv då se ut?

Jag vill inget hellre än att förbli frisk.
Är det en önskan någon i världen förtjänar att önska?

Även fast jag vet att det har format mig till den jag är idag har jag svårt att inte önska att det inte var jag som skulle drabbas.

Någon form av tecken skulle underlätta.
Jag skulle kanske kunna förbereda mig på något sätt om tecknet inte är positivt.