Jag märkte aldrig när du försvann från mina tankar. Du ersattes, omedvetet, av något annat. Trots det får ditt namn fortfarande mitt hjärta att reagera. Det hoppar över några slag och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka. Tillbaka på något som jag inte ens kan definiera. Samtidigt förstår jag att jag var förälskad i kärleken. Jag saknade det som inte fanns och du var nog bara fel person vid rätt tillfälle. Och trots att jag kommer få veta, så kan jag inte låta bli att undra om du någonsin kände något för mig. Jag bär alltid med mig dig i mitt hjärta, som personen som, konstigt nog, fick mig på fall.