Jag tyckte verkligen om dig.
Det var därför du aldrig framkallade nervsammanbrottet inom mig.
Att träffa dig var något jag längtade efter och i mitt huvud spelades våran framtid upp, för vi hade en sådan tillsammans.

Jag såg oss tillsammans och jag blir ledsen när jag inser att jag aldrig kommer känna mig så trygg i någon annans närhet igen.

Men varför är jag rädd för något som var så enkelt med dig?
Du var min trygghet för du är tryggheten själv.
Utan dig får jag klara mig själv med nervsammanbrott.

För ett liv med dig skulle jag göra allt för.
Att till och med avsluta något nytt för dig är något jag aldrig skulle tveka över.
Är jag ens värd att påbörja något nytt då?

Jag kommer aldrig bli tjejen du vill ha men jag har svårt att ge upp drömmen.
Drömmen om att ha ett liv med dig.

Jag kan fortfarande drunkna i dina ögon.