ibland får jag för mig att jag har gjort saker jag aldrig i hela mitt liv skulle göra.
börjar bli lite rädd att jag har ärvt något.
har fått för mig en del på senaste tiden, inget är igentligen realistiskt men ändå blir jag rädd.
jag blir väldigt rädd.
orolig.

sen börjar jag tänka efter.
börjar tänka att ingenting har förändrats.
det borde det ha gjort om allt detta skulle ha hänt.
det är orimligt.
börjar lugna mig igen.
borde verkligen ha kommit ihåg den sista händelsen.
som aldrig hände.

nu kan jag vara helt lugn fast det är jag inte riktigt.
jag kan bara inte vara lycklig.
det var länge sedan jag kände mig sådär lycklig.

hur roligt är det att leva ett liv där man inte är lycklig?

kommer på att det är ditt fel.
du, som har tvingat mig leva på sjukhus i ett år.
jag har missat ett helt år av mitt liv.
ärr som aldrig kommer att läka.
en oro som aldrig kommer släppa.
två gånger har du tvingat mig att gå igenom samma sak.
och jag hatar dig för det.
trots att du säkert har en del i att jag är den jag är idag.

jag vet att jag är stark, jag får höra det ofta.
men det vore konstigt om du inte hade lämnat något spår efter dig.
och det har du gjort.
fyra ärr som jag inte kan dölja.
och ett ärr som sitter i hjärtat.
det ärret kan jag dölja ganska bra.
det gör jag ofta.
jag visar inte upp det så ofta.
ska jag vara ärlig, har jag faktiskt aldrig visat det.
det gör ont.
det gör så förbannat ont.

tiden kanske läker alla sår.
men det kommer alltid finnas bevis på att såret har funnits.
beviset sitter i mitt hjärta i form av ett ärr.

jag hatar dig för att du gav mig något som kommer följa mig genom hela livet.
omöjligt för mig att visa upp.