När jag var tretton år, för fem år och sex månader sedan, fick jag beskedet att jag hade cancer.
Sjukhuset blev mitt hem och cellgifterna min vardag i över åtta månader.
När åtta månader hade gått vägde jag 38 kilo, jag hade tappat allt mitt hår och jag hade spytt fler gånger på en dag än vad jag tidigare hade gjort på ett år.
Jag har igentligen inte så mycket minnen från den här tiden.
En del saker minns jag mer och andra saker har lagt sig som en slags dimma.

Idag, två återfall senare, har det gått en månad sedan min sjätte operation.
Ibland har jag nära till tårarna.
Ibland vill jag skrika rätt ut.
Andra gånger kan jag fasta med blicken vid mina ärr.
Precis som alla andra gör.

Jag undrar hur min själ ser ut.
Är den lika ärrad som min kropp?
Kanske, men mitt psyke är väldigt mycket starkare än det har varit innan.