Jag känner hur mitt liv rinner ur händerna på mig.
Det går i kras och jag hinner inte med att plocka upp bitarna.
De är för små och alldeles för många.
Jag inser hur de små bitarna av mig försvinner när de tillslut når golvet.
De tappar sin glans och blir matta.
Tillslut är de inte längre synliga och kvar står en vålnad som ser ut precis som jag.

Vålnaden tar över min plats när ingenting av mig själv finns kvar längre.
En vålnad, tom på känslor, tårar och allting annat som utgör en människa, lever nu mitt liv.
Jag själv står utanför och tittar på.
Ser hur det känslokalla "jag" lever bland mina nära och kära.
Jag känner mig svag här utanför.
Alldeles för svag för att ta mig tillbaka till min egen kropp.

Hur länge ska jag stå och kolla på?